jag säger inte farväl, jag säger vi ses.
Brister älskar jag. Om det så är hudbristningar eller vad som helst. För det är sånt som gör oss speciella, det är sånt man lär sig att älska. Sånt man lär sig att leva med.
Jag har lärt mig att leva med mig själv väldigt nyligen. Jag har precis börjat accepterat att min mage inte är platt, mina lår inte är fasta och att mina vader inte har och kommer förmodligen aldrig krympa. Kroppskomplex. Hur många är det inte som har det egentligen? Jag själv tycker att det är normalare att ha kroppskomplex än att inte ha det (inget illa menat, det är ju bra om man är nöjd med sin kropp. men oftast är inte allt som det ska enligt en själv).
Personligen är jag väldigt 'ställningsbar' om det nu är ett ord. Om inte så kan jag förklara det!
ställningsbar är, enligt mig, när man kan ändra sig och sitt beteende till en viss gräns. Men i grund och botten kommer allt beteende från en enda källa.
Jag tror på att man väljer vem man vill vara. Livet blir vad man gör det till. Ja, det tror jag på.
Fick jag beskriva mig själv med bara ord skulle det nog se ut såhär; hungrig. Rastlös. Galen. Människa. Människa. Misstag. Carrie Bradshaw.
Jag skulle vilja jämnföra mig med Carrie Bradshaw i Sex and the City. Hon är en kvinna som gör misstag och är en tänkare. Hon är en mänsklig. Nu för tiden är man rökt såfort man gör ett misstag. Misstag gör alla, och misstag är det som gjort oss till de människor vi är idag. Misstag och brister. Misstag och brister. Man gör de till sina egna fördelar.
Men hur länge kan man köra med misstag-gör-alla stilen då? Det har stått någonstans att cirka 65 % av de som blir bedragna dumpar sina partners direkt, utan en andra chans. Är det så? Självklart är det upp till var och en. Det finns säkert lika många sätt att bedra någon som det finns att raka benen på. Men ändå, jag är faktiskt rätt så nyfiken över det
Helt slut sen jag hälsat på Martin i Karlstad sen onsdags. Förstår inte riktigt varför för vi har liksom varit så långt ifrån ansträngande aktiviteter som möjligt.
By the way så står allt still nu. Verkligen hela min värld står still. Jag kan inte tänka klart, för jag kan inte ens börja. Jag känner ingenting. Jag känner verkligen ingenting om någonting. Det enda som känns är ensamhet, men det orkar jag inte ens göra något åt. Ångest. Stress. Sånt som jag inte orkar ta tag i, bara fortsätter. Skjuter upp. Missar. Glömmer. Behöver en paus. En paus från verkligheten
så jävla snygg
