I guess karma comes back around
Någon gång har vi väl alla varit såhär barnsligt förälskade i en kändis? Jag tror att de flesta blir fort desperata av sin kändis, men vad beror det på egentligen? Jag känner en hel hög med människor som blivit förälskade i kändisar. Söta Amanda var helt sjukt fast vid Justin Bieber och kunde prata om honom i timmar. Jag skulle vilja säga att min fina vän Jennifer har en crush på Mikael Persbrandt. Jag själv har aldrig varit kär i en kändis, eller jo. Det har jag, och det kändes så sjukt. Jag kunde sitta vid datorn i timmar för att kolla på videoklipp av Robin Bengtsson från idol för att jag tyckte han var så himla snygg!
Jag har även varit med om "vanliga personer" som har varit som kändisar för mig. Den här barnsliga förälskelsen, ja allt kom med. Man ska inte ge sig in i en lek som man inte behärskar och speciellt inte med personer som kan spelreglerna innan och visste hur han skulle spela dom. Jag kunde inte spelreglerna och det var väl därför det slutade i krasch.
Kanske har denna desperata förälskelse av kändisar en poäng ändå, och en anledning till varför vi blir så jävla fast. Kanske är det så att vi människor har en jaktinstinkt inom oss. Någonting som säger att vi har ett mål men ingen väg som leder oss till målet. Att vi vill ha det som vi oftast inte kan få.
Kanske hänger detta ihop med ordspråket "man inser inte vad man har innan det är borta". Vad vet jag.
Men när man når det där målet då? Vad händer då? Är det slut då?
Är man inte lika intresserad då? Kan vara så.
Jag vet ju fiskare som släpper ner fisken igen när de fått upp sin fångst. Är det samma sak med dessa ouppnåeliga målen som vi människor sätter? Släpper vi kändisen fri sen när vi uppnått vad vi velat? Handlar allt detta om bekräftelse?
Men visst är han jävligt snygg, right?
bara döda fiskar går med strömmen
När ett förhållande tar slut så lämnar det alltid någon form av spår efter sig. Bra eller dåliga. Sår som alltid kommer hänga med i varje senare förhållande, brist på tillit, svårigheter för att öppna upp sig inför en ny människa. Vad jag nu märker är att jag bara räknat upp det dåliga med vad varje förhållande drar med sig. Är det inte så då? Hur ofta tittar man tillbaka på ett förhållande och tänker nu har jag äntligen kommit över min rädsla av att lita på människor.
Mycket beror på hur ett förhållande avslutas. Inget förhållande avslutas utan ett flöde av känslor. Det finns inga bra sätt att bryta upp ett förhållande på, ofta dör man och stänger in sig i sin bubbla under tiden då man känner sig mest känslig. Vissa gör inte det. Vissa går ut och sätter på sig en mask och har kul, och det är dessa människor som jag anser är de som inte kommer över sitt förflutna lika fort som de som gråter ut och är ledsna. För att jag tror att dom som sätter på sig en mask har svårare att bearbeta sitt förhållande på ett bra sätt och bara skjuter upp det och förtränger det. Jag vet självklart inte på vad som är bäst för var och en. Ta detta med en nypa salt. Jag skriver bara ut mina egna tankar.
Hur många är det som vågar chansa egentligen?
Jag låg och funderade på detta igårnatt. Jag kunde inte somna och försökte få fram vad som gör att vissa vågar chansa och vissa inte.
Kan man bryta upp ett förhållande och sedan efter en tid gå in i ett helt nytt förhållande utan en minsta baktanke och utan de minsta funderingar över de förgågna. Tänk om han krossar mitt hjärta? Vad kan jag berätta? Leker han bara med mig? Är han som mitt ex?
Hur många jämnför sin pojkvän med sitt ex? Jag gör det hela tiden.
Det finns inte en kille som jag inte jämnför med föregående killar. Detta för med sig en hel del med oro och funderingar. Jag granskar alltid alla killar hur dom beter sig och om dom påminner om tidigare killar.
Men tillbaks till detta med chansningar. Det var det som jag låg och tänkte på hela natten igår kändes det som. Kan man dö efter ett förhållande och sedan återuppstå och gå in i ett nytt förhållande för att sedan älska denna människa som att man inte har blivit sårad förut? Kan man bara släppa alla egenskrivna regler som man har satt upp för sig själv för att slippa bli sårad en gång till? Det sägs ju att man måste våga ta chanser i ett förhållande. Det kanske är så. Jag känner iallafall själv att jag har varit alldeles för feg och stängd.
