sitt aldrig på en gravsten
När jag stod där framför den nyplanterade solrosen och gravstenen
kände jag mig närmre morfar än vad jag någonsin gjort förut. Jag kände honom.
Jag kände honom igenom mig. Jag stod där i 1 minut, max 1 minut. Under den minuten hann jag börja gråta, tänka på mormor vad allt som har med kärlek och göra och allt däremellan.
När den mest känsloladdade minuten på länge hade gått kom mamma och sa till mig
"hade morfar kunnat prata nu hade han frågat mig om en cigg."
och så stod vi där, två stycken som stod och grät för en och samma person.
Jag brukar inte ha svårt för att visa känslor,
för att visa att jag gråter. Den här gången kände jag mig hård. Stenhård. Pokerface, stoneface whatever you will call it. Jag var stum
kände en liten känsla av ilska som trädde fram under huden.
Rör mig inte. Ta inte i mig. Kolla inte på mig när jag är skör.
Alla kolla efter mig. Fia, pappa och mamma. Frustrationen bara fanns där, hur gärna jag än ville att den skulle försvnna.
Jag trodde aldrig att jag skulle börja känna som alla dom andra som förlorat någon av sina nära,
dom som ältar i sina hjärnor tusen gånger att allt var deras fel och plågar sig själva tills man bara hör alla andras röster som lyder sluta plåga dig själv
