let of die young or let us live forever

Martin har varit en ängel utan vingar, min pojk. Min pojk sa till mig i lördags "du är som ett ben för mig, utan ben i kroppen kan man inte gå. Och det är precis så det skulle kännas om inte du fanns i mitt liv." Jag blir så himla glad på den människan ibland alltså. Även om vi har olika åsikter om saker och ting så älskar vi varandra, och huvudsaken är att vi är tillsammans. Så sa en vis man till mig redan igår.

Men jag antar att det tar tid och "vänja" sig vid varandra och verkligen lära känna och förstå varandra. För det är så det känns nu. Det är nu jag kan börja förstå min egen pojkvän, efter 7 månader. Och det känns skitskönt!

Martin är inte bara världens bästa pojkvän, han är min bästa vän också. Jag säger allt till honom och bara han finns i min närhet när jag gråter så är det all tröst jag behöver. Att ha honom där, vid mig. Jag uppfattar vårat förhållande som väldigt, väldigt avslappnat. Och det för med en lugn känsla, vi vet vart vi har varandra och vi kan ju lita på varandra när det gäller och alltid.