I guess karma comes back around
Någon gång har vi väl alla varit såhär barnsligt förälskade i en kändis? Jag tror att de flesta blir fort desperata av sin kändis, men vad beror det på egentligen? Jag känner en hel hög med människor som blivit förälskade i kändisar. Söta Amanda var helt sjukt fast vid Justin Bieber och kunde prata om honom i timmar. Jag skulle vilja säga att min fina vän Jennifer har en crush på Mikael Persbrandt. Jag själv har aldrig varit kär i en kändis, eller jo. Det har jag, och det kändes så sjukt. Jag kunde sitta vid datorn i timmar för att kolla på videoklipp av Robin Bengtsson från idol för att jag tyckte han var så himla snygg!
Jag har även varit med om "vanliga personer" som har varit som kändisar för mig. Den här barnsliga förälskelsen, ja allt kom med. Man ska inte ge sig in i en lek som man inte behärskar och speciellt inte med personer som kan spelreglerna innan och visste hur han skulle spela dom. Jag kunde inte spelreglerna och det var väl därför det slutade i krasch.
Kanske har denna desperata förälskelse av kändisar en poäng ändå, och en anledning till varför vi blir så jävla fast. Kanske är det så att vi människor har en jaktinstinkt inom oss. Någonting som säger att vi har ett mål men ingen väg som leder oss till målet. Att vi vill ha det som vi oftast inte kan få.
Kanske hänger detta ihop med ordspråket "man inser inte vad man har innan det är borta". Vad vet jag.
Men när man når det där målet då? Vad händer då? Är det slut då?
Är man inte lika intresserad då? Kan vara så.
Jag vet ju fiskare som släpper ner fisken igen när de fått upp sin fångst. Är det samma sak med dessa ouppnåeliga målen som vi människor sätter? Släpper vi kändisen fri sen när vi uppnått vad vi velat? Handlar allt detta om bekräftelse?
Men visst är han jävligt snygg, right?
Kommentarer
Trackback
